Pippi, du var full av liv och bestämdhet när du gick ut genom dörren. Du stod och trampade och försökte få ögonkontakt, först i hallen, sedan på tröskeln till sovrummet. Jag kommenderade dig tillbaka till din plats eftersom det var natt. Du fortsatte med ditt envisa trampande och nu stod du vid sängen och gnydde också lite. Själv låtsades jag blunda men du började hoppa upp mot sängen. Eftersom vi haft någon olycka här inne när du behövt ut sent på kvällen, gav jag efter och släppte ut dig. Du brukade hoppa upp mot verandadörren när du var färdig med dina behov och skulle in tillbaka.
Paniken var stor när jag på morgonen genast insåg att du inte kommit tillbaka. Sökandet involverade många både i södra Finland och här runt vårt hus. När du smet brukade du komma tillbaka till altanen och sitta där och vänta tills någon kom hem och släppte in dig. Tisdagen gick och ingenting hördes eller syntes.
Smilla kom hit för att följa dina spår och trots att jag gått förbi där du låg, såg jag dig inte innan vi med Smilla kom till stranden där dina tarmar med magsäck var utdragen längs med stranden. Så från att varit som en ”människa” med förståelse för allt när du gick ut genom dörren till att komma in tillbaka genom dörren som aska i en urna är nog oerhört svårt att greppa.
Du var min trogna familjemedlem som jag kunde prata med och de flesta gångerna behövdes inte ord, du visste vad vi skulle göra beroende på mina gester eller vad jag höll i.
Detta omfattar att vara PT för mig, både när jag cyklade på trainern som när vi var på promenader på isen eller i skogen. Trots dina korta ben har det aldrig varit något problem för dig att delta i Rynkeby promenader runt Goljatleden på 20 km.
En av dina favorittider var på kommande, du satt tålmodigt på verandan och såg längtansfullt ut på den ruttnande isen och bara väntade på islossningen så att du skulle få gå ut och simma. Efter kvällspromenaden behövde jag bara säga ”Ska Pippi simma” så hade jag stora svårigheter att hållas med i din fart, i andra änden av kopplet, när du rusade ner till stranden och ut i havet.
Nu har dina tränare varit och ringt på dörren och frågat efter dig – hjortarna, haren och räven, men inget ljud hörs inifrån längre av dig när de kommer och ringer på. Det är bara en bedövande tystnad och tomhet.
Innan de ringde på dörren tidigare, visste du om att de var ute och väntade på dig, eftersom deras doft och uppmaning till träning kom in genom ventilationssystemet.
Nu finns det ingen här som kommer in från verandan när man säger ”du får godis när du kommer in”. Då skyndade du dig in, satte dig och tittade mig djupt in i ögonen med signalen ”nå var är det där godiset?” Saknar så när du ger dubbeltass för att sedan få godis. Du lärde dig första dagen du kom hit att du får godis om du sätter dig ner. Den där djupa, bruna blicken rakt in i mina ögon medan du väntar är såå saknad.
Här i skärgården trivdes du och det var din plats. Att komma in till centrum och gå på promenader där, var främmande för dig – inte människorna, utan allt annat som fanns där. När du var med till jobbet som kontorsassistent, tog du det hela med ro.
Du visste att jag ville fotografera norrskenet så genast jag tog i telefon på kvällen när det var mörkt, visste du att vi skulle ut och fotografera dem innan jag sagt eller gjort något annat än tagit i telefonen och stigit upp ur sängen.
Tog jag däremot systemkameran var du alltid redo ifall det var dina tränare jag skulle fotografera.
Att åka bil var ingen favorit så genast jag sa att vi ska åka i bilen gjorde du dig tung som bly och svårt att få ett bra grepp om. Ifall det varit möjligt skulle du ha krupit bakom ryggkuddarna på soffan.
Oj vad jag saknar att höra när du på natten byter sovplats från soffan till din VW Notchback stol. Ser framför mig när du ligger på den och övervakar området, ibland satt du med ryggen rak och försökte se något kring ”lillstugan”. Önskar att jag hade fotografier av dessa positioner. Tyvärr har jag ju inte det eftersom jag inte i min vildaste fantasi, kunde tänka mig att du som fullt frisk och alert fyra åring, skulle komma in tillbaka genom dörren i en urna. Dessutom att det som kom tillbaka endast var ca 1/5 del av dig kvar.
Synen som mötte mig kommer att vara etsad på min näthinna resten av mitt liv. Det var en hemsk syn och jag hoppas det gått fort så att du inte behövt lida när vargen eller varghybriden har ätit upp 4/5 av dig. Till och med ditt halsband åt förövaren upp.
Det kommer aldrig att finnas någon som ersätter dig, du visste nu att jaktsäsongen var över och det var koppelpromenader som gällde.
Vårt samhälle är förvrängt när vargarna är heliga och mer värda än både människor och djur, trots att de tar både boskapsdjur och husdjur. När ska politikerna vakna? Vet att det från vårt område finns de som lobbar för att minska den otroliga snabba förökningen av dessa rovdjur. Men det som tydligen krävs är att de börjar ta barn också.
I morse var åter två av dina tränare på gården och väntade på att höra ditt skall från din plats här inne.
Pippi, olit täynnä elämää ja päättäväisyyttä, kun menit ovesta ulos. Poljit paikoillasi ja yritit saada katsekontaktia, ensin eteisessä, sitten makuuhuoneen kynnyksellä. Käskin sinut takaisin paikallesi, koska oli yö. Jatkoit itsepäistä polkemistasi ja nyt seisoit sängyn vieressä ja vinkuitkin vähän. Teeskentelin nukkuvani, mutta aloit hyppiä sänkyä vasten. Koska meillä oli sattunut vahinko täällä sisällä, kun sinun oli pitänyt päästä ulos myöhään illalla, annoin periksi ja päästin sinut ulos. Sinulla oli tapana hyppiä kuistin ovea vasten, kun olit hoitanut tarpeesi ja halusit takaisin sisälle.
Paniikki oli suuri, kun aamulla tajusin heti, ettet ollut palannut. Etsintöihin osallistui monia sekä Etelä-Suomessa että täällä kotimme ympäristössä. Kun karkasit, sinulla oli tapana palata terassille ja istua siellä odottamassa, kunnes joku tuli kotiin ja päästi sinut sisään. Tiistai kului, eikä mitään kuulunut tai näkynyt.
Smilla tuli tänne seuraamaan jälkiäsi, ja vaikka olin kävellyt paikan ohi, jossa makasit, en nähnyt sinua ennen kuin tulimme Smillan kanssa rannalle. Siellä suolisto ja vatsalaukku oli vedetty ulos pitkin rantaa. On äärimmäisen vaikeaa käsittää sitä, miten saatoit lähteä ovesta ulos kuin ”ihminen”, joka ymmärsi kaiken, ja tulla takaisin ovesta tuhkana uurnassa.
Olit uskollinen perheenjäseneni, jolle saattoi puhua. Useimmiten sanoja ei edes tarvittu; tiesit mitä tekisimme eleistäni tai siitä, mitä minulla oli kädessäni. Olit minulle kuin PT (henkilökohtainen valmentaja), sekä pyöräillessäni trainerilla että kävelyillämme jäällä tai metsässä. Lyhyistä jaloistasi huolimatta sinulle ei ollut mikään ongelma osallistua Rynkeby-kävelyille Goljatledenillä, joka on 20 kilometriä pitkä.
Yksi suosikkiajoistasi oli tulossa. Istuit kärsivällisesti kuistilla ja katsoit kaipauksella mätänevää jäätä, odottaen vain jäiden lähtöä, jotta pääsisit uimaan. Iltakävelyn jälkeen minun tarvitsi vain sanoa: ”Ska Pippi simma” (uiko Pippi), niin minun oli vaikea pysyä vauhdissasi hihnan toisessa päässä, kun ryntäsit rannalle ja mereen.
Nyt valmentajasi ovat käyneet soittamassa ovikelloa ja kysyneet sinua – peurat, jänis ja kettu – mutta sisältä ei kuulu enää ääntäsi, kun ne tulevat käymään. On vain korviahuumaava hiljaisuus ja tyhjyys. Ennen kuin ne soittivat kelloa, tiesit aina niiden odottavan ulkona, sillä niiden tuoksu ja kutsu treeneihin tuli sisään ilmanvaihtojärjestelmän kautta.
Nyt täällä ei ole ketään, joka tulisi sisään kuistilta, kun sanotaan: ”saat herkun, kun tulet sisään”. Silloin kiirehdit sisään, istuit ja katsoit minua syvälle silmiin viestittäen: ”no, missä se herkku on?” Kaipaan niin paljon sitä, kun annoit molemmat tassut saadaksesi herkun. Opit heti ensimmäisenä päivänä tultuasi, että saat herkun, jos istut alas. Tuota syvää, ruskeaa katsetta suoraan silmiini odottaessasi on niin kova ikävä.
Viihdyit täällä saaristossa, se oli sinun paikkasi. Keskustaan meneminen ja siellä käveleminen oli sinulle vierasta – eivät ihmiset, vaan kaikki muu siellä. Kun olit mukana töissä toimistoassistenttina, otit sen aivan rauhallisesti. Tiesit, että halusin valokuvata revontulia, joten heti kun otin puhelimen käteeni pimeällä, tiesit meidän lähtevän ulos kuvaamaan ennen kuin olin sanonut tai tehnyt mitään muuta kuin ottanut puhelimen ja noussut sängystä. Jos taas otin järjestelmäkameran, olit aina valmis siltä varalta, että menisin kuvaamaan valmentajiasi.
Autolla ajaminen ei ollut suosikkiasi. Heti kun sanoin, että lähdemme autolla, teit itsesi raskaaksi kuin lyijy ja sinusta oli vaikea saada otetta. Jos se olisi ollut mahdollista, olisit ryöminyt sohvan selkätyynyjen taakse.
Voi, miten kaipaan kuulla, kun vaihdat yöllä nukkumapaikkaa sohvalta VW Notchback -tuolillesi. Näen silmissäni, kuinka makaat siinä ja vartioit aluetta; joskus istuit selkä suorana ja yritit nähdä jotain pikkumökin suunnalla. Toivon, että minulla olisi valokuvia noista asennoista. Valitettavasti minulla ei ole, koska en villimmässä mielikuvitussanikaan voinut uskoa, että sinä, täysin terve ja virkeä nelivuotias, palaisit kotiin uurnassa. Ja lisäksi se, mitä palasi, oli vain noin viidesosa sinusta.
Näky, joka minua odotti, on syöpynyt verkkokalvolleni loppuelämäkseni. Se oli hirveä näky, ja toivon, että kaikki kävi nopeasti, ettet joutunut kärsimään, kun susi tai koirasusi söi 4/5 sinusta. Jopa kaulapantasi hyökkääjä söi.
Kukaan ei koskaan korvaa sinua. Tiesit, että metsästyskausi oli ohi ja nyt oli hihnakävelyiden aika. Yhteiskuntamme on vääristynyt, kun sudet ovat pyhiä ja arvokkaampia kuin ihmiset ja eläimet, vaikka ne vievät sekä karjaa että lemmikkejä. Milloin poliitikot heräävät? Tiedän, että meidän alueeltamme on ihmisiä, jotka lobbaavat näiden petoeläinten uskomattoman nopean lisääntymisen vähentämiseksi. Mutta ilmeisesti vaaditaan se, että ne alkavat viedä lapsiakin.
Tänä aamuna kaksi valmentajaasi oli taas pihalla odottamassa, että kuulisivat haukkusi täältä sisältä.
Vill du ha hjälp med att korta ner texten eller anpassa den för något särskilt ändamål, som till exempel ett minnesinlägg?
Olsio.fi 